Jag har aldrig fått någon examen från någon svensk konsthögskola. Kanske är det därför jag aldrig har förstått varför konst måste vara provocerande, eller på något sätt belysa och kommentera sin tid. Det enda skälet till att jag målar är för att det gör mitt liv bättre, och för att vissa saker i den här, ibland så hårda och fula, världen kan vara så vackra. Mina bilder har ingen någon historia att berätta. Jag har bara försökt avbilda ansikten och former som tilltalat mig. Vackra saker.
Men det är faktiskt en intressant tanke att kanske ge en vacker form ett sammanhang av något slag. Det här min lilla tanke, banal och kanske inte så förfinad; för några år sedan gick jag omkring i hamnkvarteren. Det var en mulen dag i det som en gång var Sveriges stoltaste och största insjöhamn, som idag till stora delar utgörs av glömda avkrokar, som successivt rivs ned för att ge plats åt nya hippa bostadskpomplex.
Hur som helst, jag hittade en bild jag tog den dagen av just en sådan gammal sliten avkrok. Den får fungera som sammanhang till ansiktet. Som ”modell” har jag lagt in en figur ur en av mina favoritfilmer; Brazil av Terry Gilliams.
Jag är ganska nöjd med utvecklingen. Eftersom jag är en usel tecknare har det här än så länge varit en nyttig övning. Ett tag var allt så fult och proportioneligt att jag höll på att ge, fullständigt äcklad av min oförmåga. Men jag har lärt mig att ifall man ger det tid, verkligen försöker lära ögat att se och tar sig tid att analysera linjernas lutningar, former och förhållanden så finner man till slut den rätta känslan. Det är mycket slit och arbetekvar, jag vet, men jag kommer inte ge upp. Det här kan bli bra..
